Nu - äntligen!

Nu - äntligen har jag fått tummen ur och ska sätta fart med bloggandet igen - men nu har jag en plan, en plan med mitt bloggande.

 

Jag är nog världens rastlösaste person och just det sätter käppar i hjulet för mitt bloggande - jag tröttnar på designen, börjar göra om och sen tröttnar jag på att göra om den och well då tröttnar jag på att blogga och skiter i det fast jag helst av allt inget hellre vill.

 

Att blogga är för mig en fristad, någonstans där jag kan få utlopp för allt inom mig, ett lugn i vardagsstressen - vardagsstressen där jag älskar, gråter, glömmer, stressar, skrattar och ler - den kaotiska vardagen som mamma, sambo, bonusmamma och mig själv som vänder upp och ner på en sekund, som tar en annan väg än jag tänkt eller glänser med ett ljusrosa skimmer över hela mig och min familj.

 

Jag är trött på att höra att det är svårt att laga mat till små barn, att hundar ska ha samma rättigheter som människor, att barn far illa och vuxna ser på - jag älskar naturen, mina barn, att se någon bli lycklig - jag vänder ut och in på allt och inget för att få ihop alla lösa trådar som hänger fritt i vårt samhälle - helst av allt skulle jag vilja ta Dig i mina armar och säga att Du duger som du är, Du är vacker, Du är smart, Du är bäst på att vara Du - det är inte dåligt det inte, det är jävligt bra det!

 

Näst efter det skulle jag vilja sabotera vartenda vapen, var enda tanke om krig och övergrepp och låta alla få leva i harmoni med varandra, utan rädsla och förtryck - det skulle jag vilja, kanske förresten mer än något annat, är ni med på min resa eller?!

 

Den börjar här å nu.  

//Cecilia