Jag lever!

Jajemän, jag lever och mår fin fint faktiskt dock skiner solen, dagarna går åt att träna, vara med familjen och ta hand om barnen så jag hinner inte sitta vid datorn som förr. Mini  har dessutom slutat sova middag så här våren till ära - skönt på ett sätt men inte på ett annat...

 

...det var ju mina minuter all alone förr, nu är mina minuter all alone milen i någon motionsslinga med Winnerbäck i öronen. Underbart att se våren från sin bästa sida i den bästa miljön i en kropp med mer ork, energi och glädje än på länge.

 

 

Min viktresa fortsätter - jag har nu gått ner 21,6 kg sedan 2 Januari och har nu en 7:a först på vågen - något jag aldrig hade trott på om någon sagt det till mig för ett halvår sedan - dock vill jag inte låta den här bloggen bli en viktblogg så jag har för att ventilera en del saker jag kommit fram till, med och motgångar startat en ny blogg för det ändamålet - där kan ni som är intresserade fortsätta följa min resa mot ett hälsosammare liv.

 

Och den här bloggen, ja den ska nog få leva vidare men sporadiskt och när jag känner för det - tycker inte om att skriva "bara för att" så så får det bli. Men lite oftare ska det nog kunna bli i alla fall...

 

Ha en underbar kväll gott folk!

 

//C

Viktdag!

Idag är min dag att vägas, likaså var det dags för Mini att vägas.

Jag har senaste veckan gått ner 0,6 kg, är nöjd även om ett kilo till så klart hade varit välkommet men tålamod, hålla ut och Inge ge upp. - är ju trots allt bättre än plus..:)

Minibus fick ett Ok i rumpan på 18-månaders kontrollen. 86,5 cm lång var fröken, inte konstigt att jag fått rensa ur en himla massa kläder ut garderoben. Vikten hade gått uppåt, inte fort eller mycket men förhoppningsvis klarar hon att få lugnande imorgon. Jag håller tummarna för det för jag vill inte att hon sövs, än mindre att hon "bara" spänns fast..:/

Men det får morgondagen helt enkelt utvisa.

Kram på er och ta hand om er!

/ Cecilia

Helgen som gick

Sen jag började träna har jag mer ork och energi än någonsin. Igår utnyttjade vi det hela familjen genom att åka ut till stallet, Mini och mellanbus red även de, ja till och med han den där tog en kort tur men mest av allt red Guldlock, eller ja hon red en häst och de andra tre fick turas om med den andre.

 

Guldlock har blivit riktigt duktig och det visade sig än er när jag inte kunde springa och hjälpa henne i tid och otid, hon fick helt enkelt klara det helt själv och gjorde det med bravur. Duktigaste bruden! En oplanerad barbacka galopp i snön och leendet ville inte släppa från henne alls. Min stora sötfis!

 

Sen var det hem och träna, träna, träna varje dag. 40 minuter på crossen och 30 minuter armar och rumpa senare var jag mer död än levande i kroppen men med mer energi än någonsin. Det lär behövas inför den här veckan som bjuder på sjukhusbesök med Mini som ska genomgå ytterligare en isotopröntgen för sina njurar - jag håller tummarna att hon imorgon på BVC väger mer än 10 kg så att hon kan få lugnande. Annars går det här Mammahjärtat sönder.

 

Imorgon ska Syster Mys till sjukhuset också - "rutinkontroll" - hur sjukt är inte det att det kallas rutinkontroll?! Vem vill ha rutiner av kontroller liksom?! Well dit ska hon i alla fall och jag hoppas att alla värden ser bra ut att de är snälla mot henne och att hennes lungor börjat återhämta sig.

 

På torsdag är det begravning. Begravning av min Bonusfarfar - det känns som varje dag den här veckan har sin motgång, sitt hinder och sin utmaning - ingen rolig vecka helt enkelt men en nödvändig.

 

En vecka då jag kommer att uppskatta det jag har än mer. Ibland behövs dessa veckor även om jag så klart helst inte vill att någon ska gå bort eller behöva tillbringa tid på sjukhus men det ger en ett annat perspektiv på saker och ting. En tacksamhet över det man haft och det man har. Jag har många fina minnen av K-E och de ska jag bevara djupt inom mig för alltid.

 

Ta hand om dig och dina nära!

 

/ Cecilia

Jag skäms!!

Nu börjar jag tycka att det börjar bli lite löjligt!

Emil i Lönneberga hissar upp sin syrra i flaggatången, han blir stup full av jästa körsbär, Mio Min Mio dödar Kato, Pippi Långstrump bär runt på sin häst, Madicken hoppar från tak. Det är det ingen som klagar på, ingen är rädd att barnen ska ta efter, även om just min Mamma borde ha tänkt den tanken innan jag klättrade upp på lekstugan med paraplyt i högsta hugg för att hoppa. Men nej, hon tänkte aldrig tanken innan hon såg mig, sin då 6-7 åriga dotter på taket.

Hur fasen kan man då anmäla årets julkalender - Mysteriet på Greveholm, Grevens återkomst?! Har man som förälder inget vettigare för sig då?!

För att stora syster föreslår att de ska göra anden i glaset och för att det är spöken med - små barn kan ju bli rädda och större kan fastna i ockulta vanor. Ehm, eller nått, jag menar jag tror seriöst inte fler barn gör anden i glaset än vad barn hissar upp sina systrar i flaggstången eller dödar onda riddare...

Mitt hetast tips till er oroliga föräldrar med för mycket tid över är att ta den tiden till att kolla på julkalendern TILLSAMMANS med ert barn och prata med dem om det som visas då kan både ni och barnet förmodligen sova gott sen. Utan att julkalendern ska bli något lullullprogram utan mening!

Jag anser att det är föräldrars ansvar att välja vad deras barn ser och att lära dem rätt och fel, vad man bör och inte - det ansvaret ligger inte på SVT - tycker någon förälder det så borde den kanske överväga att gå en grundläggande kurs i vad ett föräldraskap innebär och hur man bäst förvaltar det...

...eller för all del anmäl vart enda program, bok och film ni kan komma på...

//Cecilia

Så ledsen men ändå så lycklig och glad!

Sitter i bilen. Snart är 15 mil avverkade, bara 15 kvar...

Barnen är som vanligt måttligt roade av resan. Mini somnade just, Guldlock och Mellanbus sitter med varsin telefon och spelar.

Han den där kör.

Jag sitter här och är trots resten av familjens rätt dystra miner glad. Lycklig med längtan i magen men också lite ledsen. Längtan att komma hem, ledsen för att min familj inte kan förstå vad det betyder för mig att åka hem.

Hem till Mamsen. Det som ju faktiskt för alltid är hem. Ibland så känns dessa 30 mil mellan mig, mamma och mina syskon så evighets långa. Så långa att det gör ont i hela kroppen. Jag kan verkligen sakna att bara kunna gå över utan att planera. Sanna de där vardagssakerna vi kunde göra när vi bodde nära.

Jag älskar mitt liv i det som till vardags är mitt hem men det är något speciellt att då komma hem till Mamma. Jag skulle vilja ge mina barn möjligheten att bara gå över till Mormor men det är en omöjlighet med detta avstånd. Då kan jag bli så ledsen att barnen måste tjafsa å han den där måste stånka och stöna om att resan är så jobbig och det skulle va så skönt att bara vara hemma. Det gör mig så ledsen för jag vill hem!

Ja, Mamsen kan va pain in the ass, syster J och jag kan ryka ihop som katt och hund MEN jag älskar dem trots sina brister! Och mina brister för inte heller jag är perfekt.

Men jag håller tyst för det spelar ingen roll hur många gånger jag säger det, det stånkas, stönas och tjafsas lika mycket bästa gång i alla fall. Och idag tänker jag inte låta någon sabba mitt goda humör, idag tänker jag skita i tjafs, gnäll å buttra miner.

//Cecilia

Så rörd!

Idag när jag hämtade in posten blev jag så rörd och glad att jag nästan började gråta. Inte en enda räkning men ett brev som jag inte väntat mig låg i brevlådan. Tejpen avslöjade dock det super hemliga brevets avsändare. 

Therese från The Buppa Brand. Ingen stor grej men så oväntad, så generös och väldigt snällt brev var det. Två par vantar till Mini från favorit märket Molo. Varför jag fick det, det får ni fråga henne för jag vet inte. 

Men det jag vet är att Therese är en oerhört generös, snäll och mån om andra människa. Hon brinner för välgörenhet av olika slag. Utöver sitt eget företag som är The Buppa Brand - färgglada produkter åt färgsprakande barn så är hon bla. volontär på Ronald McDonalds hus i Lund där hon inte bara bakar med barnen utan även är väldigt mån om att föräldrarna får sin tid för avslappning. Nu i Måndags ordnade hon dit frisör, massör och annat folk och lät föräldrarna få en stund för sig själva där de blev ompysslade. Någon som verkligen behövs när man bor på sjukhus med det värdefullaste man har - sitt barn. Hon har även skänkt åkpåsar och dynor dit för att de ska slippa slita av klädseln på vagnarna och tvätta dem när barnen använt dem mellan Ronald McDonals huset och sjukhuset. Det är kanske en droppe i havet eller något var och varannan människa gör men det känns så äkta, så geniuint att jag blir rörd varje gång jag ser vad hon drar ihop.

Hon är en grym förebild. En sådan förebild som man vill att ens barn ska ha. En sån förebild man själv vill vara.

Det var en stor ära för mig när hon frågade om jag ville gästblogga hos henne, ett inlägg som publicerades för ett par veckor sedan. Något som skulle inspirera och vara jag. Det var en stor ära och jag hoppas att jag förvaltade den väl. 

För mig förknippas The Buppa Brand för alltid med välgörenhet, tack vare Therese och jag kan lova er alla att jag hellre köper en barnprodukt för det dubbla priset hos The Buppa Brand än någon annanstans för jag vet att de är gjorda med kärlek och på ett schysst sätt plus att de ger något tillbaka till alla de som behöver det. 

Du är grym Therese och jag är oerhört tacksam över att ha lärt känna dig (känner vi varandra!??), du gjorde min dag idag! Tack för att Du är Du! Tack för det oväntade, super fina brevet! Tusen Tack!

//Cecilia

Stopp, stopp, stopp!

Nu går det lite för fort här!! 6 December, redan?! Seriöst, det ÄR galet!

Nog för att Tomten är klar med sitt arbete här hemma men resten då? Ja, alltså julmaten, å julgodiset å allt annat? Jag har inte tid med det här - speciellt inte när vädergudarna har bestämt att det ska snöa oavbrutet i en evighet så vi har en halv meter snö över allt och måste skotta en gång i timmen för att vara säkra på att komma ut. Då har jag inte tid med sånt!

I helgen ska vi dessutom ta vårt pick och pack och åka hem till Mamsen. Det är dags för det årliga julbordet som hon bjuder mig och mina syskon med familjer på (tack Mamma!!). Det ska bli extra mysigt i år faktiskt. Extra mysigt eftersom världen har slagit runt för vår familj i år och det nu är tid för oss att bara få vara. Att bara få njuta lite av att inte tänka på allt, att bara få vara tillsammans. 

Så kanske kan jag stoppa tiden lite i helgen och sen njuta resten av December ut, vad tror ni om det?

//Cecilia

Julkort!

Åh, jag vill, jag vill, jag vill! Ta julkort på barnen nu, nu, nu! Inte sen eller senare utan NU har ju massor av inspiration nu! Precis nu!

Bara ett litet, eller kanske fyra små problem, har bara ett av barnen hemma och det sover.....

...vad gör man då liksom? Någon som har ett par tre barn att låna ut till mig, eller hundar, katter you name it, vad som helst bara jag får fota mina julkort...;)

 

//Cecilia

Det tråkigaste...

Det absolut tråkigaste med att bo på landet, på en liten ort med typ inga och bara en pizzeria och ICA, vet ni vad det är?!

Att det aldrig är några i lekparken!!

Vi går dit varje dag och inte en endaste

gång har någon varit där. Inga mammor, inga pappor men framförallt inga barn!

Varför allt folk? Var är de?!

Jag tycker verkligen det är skit tråkigt, ja dels för att det typ bara finns en lekpark och den är rätt tråkig men den duger men framförallt då jag är hit flyttad och de andra barnen är så stora att man inte träffar föräldrar till deras kompisar eller syskon till dem i Minis ålder. Det suger lite måste jag säga för när vi bodde i Västerås var det ett så bra ställe att träffa nya mammor och kompisar på. Nu blir det lite ensamt ibland.

Men, men inte mycket att göra åt, vi fortsätter gå till lekparken och vem vem en vacker dag någon mer är där...

//Cecilia

Veckan som gått

I ett rasande tempo har veckan gått. Knappt så jag hunnit med själv...

Jag, Mini och Guldlock har varit mycket själva i veckan. Mellanbus & den förlorade har varit hos sin Mamma och han den där har som han brukar jobbat...

I början av veckan tog jag och mini tag i julklappsbestyren så nu är vi klara med dem,skönt! Jag brukar vanligtvis vara ute i sista sekund, typ den 23:e men nu är alla klappar klara och jag kan luta mig tillbaka och se på när andra irrar runt i sista sekund, kanske åka in till stan på Tomtenatta och ta en fika och kika på folk...:)

Imorgon blir det kalas för hela slanten här hemma, Mellanbus och den förlorade ska firas av släkten. Så egentligen borde jag verkligen inte sitta å slö surfa på mobilen utan stå i köket och fixa tårtan men jag känner inte för det alls så det får bli imorgon det...

//Cecilia

Det är mycket nu..

...men ett par saker står fast, imorgon hoppas jag hinna komma med flera inlägg av olika karaktär, ett helt klart med vinnaren av den super fina åkpåsen från The Buppa Brand men även om krig, elände, vardagshjältar och förebilder.

Ha en fortsatt underbar lördag ni alla..

//Cecilia

Lycklig!

Idag är jag så där fånigt lycklig. Så oerhört tacksam för det jag har, min familj, mina nära och kära.

Minis rum är äntligen klart!

Lek och bus på förmiddagen på Stor och Liten med Mini och en massa fler fina barn och Mammor. Sedan besök av en underbar vän som jag tyvärr träffar för sällan men snart har även hon en Mini och dejterna kan förhoppningsvis bli tätare.

Jag börjar bli klar med det där oj, oj som jag fick förfrågan om i förra veckan.

Jag har världens bästa, mest underbara döttrar, sambo och bonussöner - världens bästa!

Ja, idag är bara en sån där tok bra dag som man önskar att varje dag var.

//Cecilia

Besviken..:/

Han den där hämtade ut tapeten vi ska ha som fondvägg i Minis rum idag efter jobbet. Gissa om jag blev besviken när det var fel tapet..:/

Den här funkar men den är inte vad jag hade väntat mig. Förhoppningsvis kommer det en ny - rätt snart men va tusan vill ju ha klart hennes rum NU!

//Cecilia

Idag är ingen vanlig dag...

...för idag så är det den förlorades födelsedag! Hipp Hipp Hurra på 17-års dagen, världens bästa storebror, en av de tvåta bonussöner som finns här på jorden och förmodligen om vi frågar din Mamma & Pappa en av de två bästa söner som finns! Idag firar vi med utvecklingssamtal, tårta, paket och skön sång!

Guldlock & Den förlorade
Maj 2010

Maj 2010

Jag minns så väl första gången jag träffade dig den förlorade. Som om det var igår faktiskt. Du var inte så gammalt då, 12 år tror jag. Det var en av de första gångerna jag var hemma hos det som då var ert hem. Som nu är vårt, det hade jag inte trott då. Förmodligen inte du heller med tanke på vad du sa. Jag tror att jag ska ta och berätta om den gången för er. Det var faktiskt så här i efterhand ganska roligt.

 

Jag hade lämnat Guldlock hos sin Pappa och tagit tåget de dryga 30 milen till han den där, mellanbus och den förlorade. Vad jag inte visste var att du, den förlorade hade varit i Skövde på läger en vecka och skulle komma hem samma dag. Jag visste heller inte att din Farfar skulle köra hem dig till han den där. Jag visste fasen ingenting, men det blev jag snart varse. För efter bara en liten stund hemma hos er så kom du in stormandes upp för trappen, arg som ett bi och flög på din stackars lillebror. Jisses vad ni var som hund och katt.

 

Efter dig kom din Farfars och hans dåvarande tant. Jag ville helst av alt bara sjunka genom jorden, önskade inget hellre än att golvet skulle öppna sig och jag skulle sjunka djupt ner i avgrunden. Inte blev det bättre heller. Han den där började fixa fika, jag, han den där och din Farfar stod i köket och pratade när du kom in och i högan skyn säger exakt precis så här "Pappa - lova att vi får följa med och hälsa på hos Cicci innan du dumpar henne för det fick vi aldrig med din förra!"

 

Den förlorade, Guldlock & Mellanbus Maj 2010

Ehm, just ja aldrig har väl önskan om att vara någon annanstans än just där och då med er varit större. Men sen dess har mycket hänt. Du tog till dig Guldlock fort och det dröjde inte länge förrän hon såg dig (och din bror) som sina egna bröder. Hon pratar fortfarande om när du tog med killen som retades med henne på skolgården till fröken och sa att nästa gång är jag inte lika snäll så knäskålarna hoppade på stackaren. Men det hjälpte, han har aldrig retat henne igen. Och du gjorde det rätta - du tog med honom till en lärare när du inte hittade någon vuxen på skolgården. Guldlock avgudar dig. Idag är planen stor för vad du ska få i present av henne. Hon planerar och planerar och inte ens jag får veta vad hon har i görningen.

 

Med Mini Maj 2012

Du har verkligen mognat och blivit en riktigt trevlig kille även om vi två verkligen kan bli förbannade på varandra, ryta ifrån och sen skratta åt det. Det är skönt faktiskt!

Det finns ett tillfälle till som har etsat sig fast i mitt huvud, som jag har varmt om hjärtat. Det var när vi berättade att du återigen skulle bli storebror, att Mini var på väg. Jisses vad jag var rädd. Du hade tidigare sagt "Skaffar ni fler barn så flyttar jag hemifrån!". Jag var så rädd att jag inte ens kunde vara med när Pappa berättade det för dig, han fick åka hem till din Mamma och berätta det för dig. Och du bara skrattade och sa "Va fan vet du inte vad en kondom är!?" Sen har det aldrig varit några tvivel, du tog dig till Mini i samma sekund som hon kom, nu blir du arg när du varit borta mycket och inte får leka med henne. Säger till mig att du har ju varit med henne hela dagen, nu är det min tur. Jag blir glad när du tar Mini och leker med henne, Mini blir överlycklig. Och även om Mellanbus aldrig skulle erkänna det så någon hör så säger han ibland när du varit ute med dina kompisar mycket eller iväg på andra saker att han saknar dig. Det gör vi alla.

 

Men vi måste också släppa taget, du är snart vuxen och det märks. Du kommer klara dig fint här i livet för du är en klippa med hjärtat på rätt ställe!

 

Grattis på Din dag!

 

Ett stort grattis från mig till Dig, det är en ära att ha fått se dig växa upp, att få ta del i ditt liv både på gott och ont! Jag är stolt över vad du har åstadkommit hittills och jag tror att jag (och alla andra) kommer få många fler tillfällen att vara stolt över dig!

 

Ha en underbar dag den förlorade och återigen ett stort grattis på 17-års dagen!

 

//Cecilia

Mini har blivit stor!

 I natt, 1 år, 3 månader och 27 dagar gammal premiär sov Mini i sitt eget rum. Hon har haft sitt rum som lekrum en längre tid men nu har vi äntligen målat det och gjort i ordning allt - med undantag för fondväggen som blivit försenad från leverantören och kommer först nästa vecka. Jag lovar förresten att bilder kommer när rummet är helt klart.

 

Men igår var alltså hennes rum så färdigt att hon kunde sova där. Hon somnade som en stock som vanligt 19:45 och sov sen till 23:50 då hon vaknade och var ledsen men somnade om fort då jag varit uppe hos henne och gett henne napp och snutte sen sov hon i princip hela natten fram till 06:15 då hon vaknade glad som en lärka.

 

Underbart!

 

Dels att det gick så smidigt dels att hon i princip aldrig sovit så bra som hon gjorde i natt och det bådar ju gott inför framtiden...:)

 

Vår stora lilla prinsessa.

 

När har era barn börjat sova i egna rum? Hur har ni gjort? Alltid roligt att veta...:)

 

//Cecilia

Farsdag

Imorgon är det fars dag. Det har väl knappast någon missat antar jag. Känns som reklamblad efter reklamblad dimper ner i brevlådan om att nu är det dags, nu ska vi fira far. Som det vore det enda viktiga här i världen, att far ska firas. Alla på en gång, alla på samma dag och stort ska det vara - tårta, paket och glöm nu för böveln inte sovmorgon och frukost på sängen!

 

Eller inte.

 

Hmm, undrar om jag ska behålla
blomman eller ge den till Far...

Jag vägrar. Jag har inget emot Farsdag alls egentligen. Men jag är emot hysterin. Sen är jag emot att fira min sambo - han är inte min Pappa. Däremot kan jag hjälpa barnen att fixa något om DE vill. Jag tvingar dem inte - kommer de med ett förslag så löser vi det - de är ju trots allt deras Pappa som ska firas och inte min. Sen tycker jag det räcker med en teckning, något pyssel eller något litet. Jag gillar inte att folk har pressen på sig att de måste köpa en svindyr present och lägga ner hela sin själ i något som egentligen inte är, eller har blivit något annat än ett kommersiellt jippo där aktörerna bara är ute efter att tjäna pengar.

 

Jag gillar uppskattning. Jag älskar att visa uppskattning. Men inte på speciella dagar utan när jag vill och känner för det. När det kommer som en överraskning, oförberett och i vardagen - det älskar jag. Det värmer så gott i hjärtat att ha gjort det där lilla extra en vanlig onsdag. För att man vill. Det känns mer äkta än att hasta iväg och köpa vad reklambladet erbjuder för att man ska. Enligt andra.

 

Imorgon firar vi alltså inte farsdag här hemma. Vi åker och fikar hos svärfar så att han den där kan uppvakta sin Pappa. Jag ringer min Pappa. Kanske har barnen fixat något själva, en teckning eller två eller så har de det inte men vill att jag ska köpa hem fika eller en påse salta snören till honom från dem och då fixar vi det. Svårare än så tycker jag inte att det behöver vara.

 

Och nej, jag kräver heller inte att bli firad på Morsdag - tycker mest det skulle kännas konstigt om han den där uppvaktade mig just då när det finns 364 dagar till på året att visa sin uppskattning.

 

Hur firar ni och vad tänker ni om saken? Fin tradition eller kommersiellt jippo?

 

//Cecilia

X-Factor

Jag tvingas kolla på denna skit - eller i alla fall lyssna - varenda fredag.

Ikväll är inget undantag. Med undantag för en sak. Jag inser att jag älskar J.E.M seriöst - ge mig en skiva, vad som helst så jag slipper vänta till nästa fredag på att höra dem!!!

//Cecilia

Oj, oj...

Nu skulle jag in och skriva ett långt inlägg som maler i huvudet på mig men jag har just fått en förfrågan, en ärofylld sådan så jag avvaktar och väntar vart den leder - kanske kommer det inlägget här eller inte.

 

Ha en underbar dag gott folk!

 

//Cecilia

Lycka kommer..

Jag hatar den där känslan. Den där ni vet när allt flyter på, när man mår bra och pusselbitarna liksom bara faller på plats. Jag hatar den känslan!

Jag hatar den för den får alltid ett så abrupt slut. Det är som att drömma en skön underbar dröm och helt plötsligt när den är som bäst och man minst anar det bli väckt.

Konstigt? Ja, kanske men jag gillar inte att bli väckt när jag drömmer och jag tror inte att någonting mer än fasader är perfekta så nu undrar jag - vem har pusselbiten som inte passar mitt pussel och när ska den komma fram och störa ordningen?

//Cecilia

Syster Mys - vår fighter, min hjälte!

Pump & mediciner fram plockat.

Just nu sitter hon här, här hemma hos oss. Hon sitter här med tre nålar i magen och en pump som pumpar in hennes mediciner. Lite trött, lite off men glad och tapper. Vår fighter, min hjälte - Syster Mys.

 

30 ml högkoncentrerad Hizentra

En vecka får vi låna henne, syster mys. Guldlock och Min i är lyriska, de älskar att få henne att skratta. Showa för henne, mysa med henne och bara sitta i hennes knä och höra på en saga.

 

Vi älskar henne.

 

Vi älskar även brorsan Mys, Mellanbus hänger med honom och spelar dator - snackar skit, allvar och skoj.

 

Sterila förberedelser

Vi älskar honom.

 

Men nålarna, alla dessa nålar som sticker vår syster mys i magen, all medicin som ska pumpas in i hennes kropp och hela processen att få till medicineringen. Jag är sjukt imponerad av henne. Varje vecka, 52 gånger på ett år, resten av sitt liv - 4160 gånger till om hon blir 95 år. 4160 gånger MINST ska hon sätta alla nålar i sin mage, lika noggrant varje gång, samma procedur varje gång.



Syster Mys pump



Hål i korken på medicinen

Sprita händer, mage och hålla allt sterilt, dra upp medicinen i sprutan, fästa droppslangarna i sprutan, se så medicinen kommer som den ska i alla tre slangar, sätta alla tre nålar i sin mage, dra sönder sprutan för att fästa den på pumpen, kontrollera att det inte kommer något blod i slangarna, starta pumpen och vänta. Vända på svedan och smärtan, uthärda den och få feberfrossa och huvudvärk innan pumpen har sett till att all medicin är i hennes kropp. Stackars liten. Vad jag önskar att jag kunde ta medicinen i ditt ställe syster mys, det gör ont i mig när jag ser dig sticka dig. Det gör ont i mig att veta att du ska göra detta varje vecka, kanske 4160 gånger till i resten av ditt liv. Det gör ont i mig.

Hur känns det då i dig?!





Du är vår fighter, min hjälte Moster mys! Du skulle vara veta hur imponerad jag är av dig, hur mycket jag älskar dig och hur duktig du är!

 

Dra upp flaska efter
flaska i sprutan

Jag kan lova dig en sak syster Mys, en sak kan jag lova dig - jag kommer aldrig glömma att du är sjuk och vad du varje vecka tar dig igenom, aldrig. Jag tänker inte mjäka med dig och dalta men jag tänker inte glömma. När andra återgår till vardagen och alla stick och mediciner blir din vardag så kommer jag inte att glömma - min telefon kommer fortsätta att pipa varje dag då det är dags för dig att åka till sjukhuset, mina mess, överraskningar och samtal kommer att fortsätta komma, varje gång du ska till sjukhuset om det så ska bli 4160 gånger till - jag kommer inte vara den som glömmer att ge dig mitt stöd.

Du är bäst, tapper, stark, optimistisk och underbar på alla sätt och vis - vi älskar dig, till månen och tillbaka Syster Mys!

 

Sen är jag så oerhört tacksam att vi bor i Sverige med de förutsättningar vi har här. Visst vi betalar skit mycket i skatt känns det som men utan det hade inte Syster Mys kunnat få sina mediciner, på drygt två månader har Syster Mys mediciner kostat nästan 40.000:- 

Tänk om vi inte haft det skydd vi har i Sverige med högkostnadsskydd och fri barnsjukvård då hade inte Syster Mys kunnat få sina mediciner, det hade inte Mamsen & hennes göbbe haft råd med. Det hade varit ohållbart - tänk att varje år tvingas betala 240.000:- i bara medicin kostnader - tänk om vi bott i ett annat land med andra förutsättningar. Då hade inte Syster Mys kunnat leva ett normalt liv - då hade hon varit konstant sjuk med stora risker för svåra komplikationer. Tänk vad lite skatt kan göra.

 

//Cecilia