Så ledsen men ändå så lycklig och glad!

Sitter i bilen. Snart är 15 mil avverkade, bara 15 kvar...

Barnen är som vanligt måttligt roade av resan. Mini somnade just, Guldlock och Mellanbus sitter med varsin telefon och spelar.

Han den där kör.

Jag sitter här och är trots resten av familjens rätt dystra miner glad. Lycklig med längtan i magen men också lite ledsen. Längtan att komma hem, ledsen för att min familj inte kan förstå vad det betyder för mig att åka hem.

Hem till Mamsen. Det som ju faktiskt för alltid är hem. Ibland så känns dessa 30 mil mellan mig, mamma och mina syskon så evighets långa. Så långa att det gör ont i hela kroppen. Jag kan verkligen sakna att bara kunna gå över utan att planera. Sanna de där vardagssakerna vi kunde göra när vi bodde nära.

Jag älskar mitt liv i det som till vardags är mitt hem men det är något speciellt att då komma hem till Mamma. Jag skulle vilja ge mina barn möjligheten att bara gå över till Mormor men det är en omöjlighet med detta avstånd. Då kan jag bli så ledsen att barnen måste tjafsa å han den där måste stånka och stöna om att resan är så jobbig och det skulle va så skönt att bara vara hemma. Det gör mig så ledsen för jag vill hem!

Ja, Mamsen kan va pain in the ass, syster J och jag kan ryka ihop som katt och hund MEN jag älskar dem trots sina brister! Och mina brister för inte heller jag är perfekt.

Men jag håller tyst för det spelar ingen roll hur många gånger jag säger det, det stånkas, stönas och tjafsas lika mycket bästa gång i alla fall. Och idag tänker jag inte låta någon sabba mitt goda humör, idag tänker jag skita i tjafs, gnäll å buttra miner.

//Cecilia