Jag lever!

Jajemän, jag lever och mår fin fint faktiskt dock skiner solen, dagarna går åt att träna, vara med familjen och ta hand om barnen så jag hinner inte sitta vid datorn som förr. Mini  har dessutom slutat sova middag så här våren till ära - skönt på ett sätt men inte på ett annat...

 

...det var ju mina minuter all alone förr, nu är mina minuter all alone milen i någon motionsslinga med Winnerbäck i öronen. Underbart att se våren från sin bästa sida i den bästa miljön i en kropp med mer ork, energi och glädje än på länge.

 

 

Min viktresa fortsätter - jag har nu gått ner 21,6 kg sedan 2 Januari och har nu en 7:a först på vågen - något jag aldrig hade trott på om någon sagt det till mig för ett halvår sedan - dock vill jag inte låta den här bloggen bli en viktblogg så jag har för att ventilera en del saker jag kommit fram till, med och motgångar startat en ny blogg för det ändamålet - där kan ni som är intresserade fortsätta följa min resa mot ett hälsosammare liv.

 

Och den här bloggen, ja den ska nog få leva vidare men sporadiskt och när jag känner för det - tycker inte om att skriva "bara för att" så så får det bli. Men lite oftare ska det nog kunna bli i alla fall...

 

Ha en underbar kväll gott folk!

 

//C

Vabruari med rätt att sprida baciller

Well anledningen till att jag inte hunnit blogga heter Vabruari - har aldrig varit med om liknande någonsin.

Ett par strödagar har vi alla varit friska annars har någon legat däckad hela tiden. Nu är det jag, mini och han den där som har feber och ont i hela kroppen men mest halsen - snälla låt detta vara slutspurten på årets sista virus och att våren snart kommer med sol och värme utan baciller, jag orkar seriöst inte en omgång till!

//Cecilia

Inte alltid som man tänkt sig...:/

Igår fyllde jag 32 år. Det hade jag planerat att fira med min underbara familj, god mat och lite tårta efter ett träningspass på 90 minuter. Det skulle jag unna mig och jag såg fram så emot det.

Istället fick jag ringa hem Guldlock från skolan och åka akut till KSS med Mini som plötsligt hade över 40 graders feber och inga andra symptom. Han den där var på kundbesök 25 mil bort så jag fick lösa logistiken själv.

Efter en himla massa undersökningar och prover stod det klart att hon hade en urinvägsinfektion igen och det var väl helt enkelt tur att vi följde barnmottagningens råd att åka in illa kvickt även om även jag, trots minis historia tycker det känns rätt löjligt att ringa dem för "lite" feber.

Det som kändes surast var att vi förra veckan var in för kontroll av hennes njurar, i och med den här urinvägsinfektionen börjar hela karusellen om med nya undersökningar och mer antibiotika.

Men det är ändå tur att de har koll på vår Minibus, vi är i goda händer på sjukhuset och även om dagen inte blev som jag tänkt mig igår så var det det bästa för mini. Och vi slapp efter många om och men stanna över natten och landade här hemma igen vid 20:30. Då hade Guldlock som så tålmodigt varit med på sjukhuset fått välja kvällsmat - sushi!

Man kan ju undra varför jag aldrig lär mig att ta med något att äta för mat är inget som finns i överflöd på Barnmottagningen inte...

...nu ligger vi i soffan mini och jag, hon sovandes med 39,8 i feber och jag trött efter gårdagens alla anspänningar.

//Cecilia

Bilderna får jag fixa sen - de hamnar så konstigt när jag skriver från mobilen..:)

Viktdag!

Idag är min dag att vägas, likaså var det dags för Mini att vägas.

Jag har senaste veckan gått ner 0,6 kg, är nöjd även om ett kilo till så klart hade varit välkommet men tålamod, hålla ut och Inge ge upp. - är ju trots allt bättre än plus..:)

Minibus fick ett Ok i rumpan på 18-månaders kontrollen. 86,5 cm lång var fröken, inte konstigt att jag fått rensa ur en himla massa kläder ut garderoben. Vikten hade gått uppåt, inte fort eller mycket men förhoppningsvis klarar hon att få lugnande imorgon. Jag håller tummarna för det för jag vill inte att hon sövs, än mindre att hon "bara" spänns fast..:/

Men det får morgondagen helt enkelt utvisa.

Kram på er och ta hand om er!

/ Cecilia

Helgen som gick

Sen jag började träna har jag mer ork och energi än någonsin. Igår utnyttjade vi det hela familjen genom att åka ut till stallet, Mini och mellanbus red även de, ja till och med han den där tog en kort tur men mest av allt red Guldlock, eller ja hon red en häst och de andra tre fick turas om med den andre.

 

Guldlock har blivit riktigt duktig och det visade sig än er när jag inte kunde springa och hjälpa henne i tid och otid, hon fick helt enkelt klara det helt själv och gjorde det med bravur. Duktigaste bruden! En oplanerad barbacka galopp i snön och leendet ville inte släppa från henne alls. Min stora sötfis!

 

Sen var det hem och träna, träna, träna varje dag. 40 minuter på crossen och 30 minuter armar och rumpa senare var jag mer död än levande i kroppen men med mer energi än någonsin. Det lär behövas inför den här veckan som bjuder på sjukhusbesök med Mini som ska genomgå ytterligare en isotopröntgen för sina njurar - jag håller tummarna att hon imorgon på BVC väger mer än 10 kg så att hon kan få lugnande. Annars går det här Mammahjärtat sönder.

 

Imorgon ska Syster Mys till sjukhuset också - "rutinkontroll" - hur sjukt är inte det att det kallas rutinkontroll?! Vem vill ha rutiner av kontroller liksom?! Well dit ska hon i alla fall och jag hoppas att alla värden ser bra ut att de är snälla mot henne och att hennes lungor börjat återhämta sig.

 

På torsdag är det begravning. Begravning av min Bonusfarfar - det känns som varje dag den här veckan har sin motgång, sitt hinder och sin utmaning - ingen rolig vecka helt enkelt men en nödvändig.

 

En vecka då jag kommer att uppskatta det jag har än mer. Ibland behövs dessa veckor även om jag så klart helst inte vill att någon ska gå bort eller behöva tillbringa tid på sjukhus men det ger en ett annat perspektiv på saker och ting. En tacksamhet över det man haft och det man har. Jag har många fina minnen av K-E och de ska jag bevara djupt inom mig för alltid.

 

Ta hand om dig och dina nära!

 

/ Cecilia

Onsdag!

Om en vecka är vi på sjukhuset med Mini. Bläää för det! Hatar sjukhus, älskar att de har kolla och att de gör vad som är bäst för Mini. Men hatar stela sjukhusgula korridorer och lukten av sterila rum, ljuden från sirener och sparkcyklarna läkarna far runt på i kulvertarna. Hatar vanmakten att stå brevid och se på när de sticker ens barn, när de gör allt det där man som inetr mantra upprepar i huvudet är det bästa för ens barn.

Gillar det icke!

Men vad jag gillar mer är mitt nya liv - mitt liv med mer träning - 60 till 90 minuter 6 dagar i veckan och mindre mat, endast en portion per måltid och så nyttigt jag bara kan. Min plan är att gå ner 30 kg till nyår men fram till dess har jag en massa delmål. -10 kg så blir det gymkort, 15 kg vill jag ha tappat den 3 Juni då jag ska springa Blodomloppet. -20 kg då blir det ny garderob, ut med det gamla in med det nya!

-30 kg blir en överraskning.

Jag ser det inte som att jag bantar utan dom att jag ändrar hela mitt liv. Jag förbjuder mig ingenting men tänker på vad jag stoppar i mig och att mindre nyttiga saker kräver mer träning liksom fler snabba kalorier gör mig tröttare på dit. Jag mår sjukt bra, är piggare å känner mig mer tillfreds redan nu. Det känns som jag längtar efter att träna - jag är aldrig hungrig eller sugen på något speciellt så blodsockret har nog landat och hålls stabilt. Det är skönt! Det är även skönt att redan se resultat - jag har sedan 2 Januari gått ner drygt 4 kg. Sen vet jag att det inte kommer gå lika lätt hela tiden men det är då jag ska komma ihåg att det är för min skull jag gör detta, för mitt välbefinnande och för att jag gillar träningen och att inte äta för mycket.

Jag ska fixa det, så är det bara, det finns inga genvägar utan bara hårt slit och ett jävlar anamma!

/ Cecilia

Intensiv start på året

Året har börjat bra. Bättre än vad förra både började och slutade.

 

Men att det börjat så bra har betytt att det varit extremt intensivt - därför har bloggandet kommit lite i kläm. Mycket finns att skriva och massor har jag velat få ur mig den senaste tiden - mest positiva saker men även lite sura miner från min sida hur som helst - nu börjar allt falla in i nya rutiner och vardagen traskar på och äntligen ska det bli skönt att hinna blogga igen.

 

Att släppa ut lite, berätta om saker och ting men även skriva om funderingar kring saker och ting.

 

Jag vill när jag nu ändå är inne och skriver lite säga ett super stort grattis till en vän som förra veckan blev Mamma för första gången till en liten Viper - Grattis vännen!! Han är sååå söt och jag ser fram emot att träffa er när du orkar och kan.

 

Sen vill jag säga ett stort grattis till en annan vän som fyller år idag, tiden går så fort - redan 22 år...;) Grattis snygging, ha det så skönt på spa't ikväll, vi ses nästa vecka!!!

 

Nu vaknade Minibus så jag återkommer i kväll och skriver mer om min nystart av mitt liv så här i början av 2013.

 

Ha en fortsatt trevlig dag alla!

 

/ Cecilia

Jag skäms!!

Nu börjar jag tycka att det börjar bli lite löjligt!

Emil i Lönneberga hissar upp sin syrra i flaggatången, han blir stup full av jästa körsbär, Mio Min Mio dödar Kato, Pippi Långstrump bär runt på sin häst, Madicken hoppar från tak. Det är det ingen som klagar på, ingen är rädd att barnen ska ta efter, även om just min Mamma borde ha tänkt den tanken innan jag klättrade upp på lekstugan med paraplyt i högsta hugg för att hoppa. Men nej, hon tänkte aldrig tanken innan hon såg mig, sin då 6-7 åriga dotter på taket.

Hur fasen kan man då anmäla årets julkalender - Mysteriet på Greveholm, Grevens återkomst?! Har man som förälder inget vettigare för sig då?!

För att stora syster föreslår att de ska göra anden i glaset och för att det är spöken med - små barn kan ju bli rädda och större kan fastna i ockulta vanor. Ehm, eller nått, jag menar jag tror seriöst inte fler barn gör anden i glaset än vad barn hissar upp sina systrar i flaggstången eller dödar onda riddare...

Mitt hetast tips till er oroliga föräldrar med för mycket tid över är att ta den tiden till att kolla på julkalendern TILLSAMMANS med ert barn och prata med dem om det som visas då kan både ni och barnet förmodligen sova gott sen. Utan att julkalendern ska bli något lullullprogram utan mening!

Jag anser att det är föräldrars ansvar att välja vad deras barn ser och att lära dem rätt och fel, vad man bör och inte - det ansvaret ligger inte på SVT - tycker någon förälder det så borde den kanske överväga att gå en grundläggande kurs i vad ett föräldraskap innebär och hur man bäst förvaltar det...

...eller för all del anmäl vart enda program, bok och film ni kan komma på...

//Cecilia

Så ledsen men ändå så lycklig och glad!

Sitter i bilen. Snart är 15 mil avverkade, bara 15 kvar...

Barnen är som vanligt måttligt roade av resan. Mini somnade just, Guldlock och Mellanbus sitter med varsin telefon och spelar.

Han den där kör.

Jag sitter här och är trots resten av familjens rätt dystra miner glad. Lycklig med längtan i magen men också lite ledsen. Längtan att komma hem, ledsen för att min familj inte kan förstå vad det betyder för mig att åka hem.

Hem till Mamsen. Det som ju faktiskt för alltid är hem. Ibland så känns dessa 30 mil mellan mig, mamma och mina syskon så evighets långa. Så långa att det gör ont i hela kroppen. Jag kan verkligen sakna att bara kunna gå över utan att planera. Sanna de där vardagssakerna vi kunde göra när vi bodde nära.

Jag älskar mitt liv i det som till vardags är mitt hem men det är något speciellt att då komma hem till Mamma. Jag skulle vilja ge mina barn möjligheten att bara gå över till Mormor men det är en omöjlighet med detta avstånd. Då kan jag bli så ledsen att barnen måste tjafsa å han den där måste stånka och stöna om att resan är så jobbig och det skulle va så skönt att bara vara hemma. Det gör mig så ledsen för jag vill hem!

Ja, Mamsen kan va pain in the ass, syster J och jag kan ryka ihop som katt och hund MEN jag älskar dem trots sina brister! Och mina brister för inte heller jag är perfekt.

Men jag håller tyst för det spelar ingen roll hur många gånger jag säger det, det stånkas, stönas och tjafsas lika mycket bästa gång i alla fall. Och idag tänker jag inte låta någon sabba mitt goda humör, idag tänker jag skita i tjafs, gnäll å buttra miner.

//Cecilia

Precis som det ska vara - KAOS!

Idag har vi haft en helt vanlig morgon här hemma hos oss - 04:45 slog Mini upp sina små blåoch körde sen ett en timmes pass "hoppa på mamma så hon ändrar sig och visst kliver ur sängen innan 05:30"

 

Upp för att fixa frukost, Mini började sin tjänstgöring i köket, medan jag bäddade hennes säng så hällde hon ut soya på köksgolvet, ställde sig i det och tog fram marmeladen, fick av locket och tog sig en slurk medan hon tog med flaskan och gick med sina söta soya fötter genom hallen in på sitt rum där hennes Zoombie liknande mamma upptäckte hennes påhitt och fick skura golvet och duscha henne. Hon lyckades i farten ner få med sin marmeladflaskan å slängde på sin sovande syster när hon duschat klart. Det vore en överdrift att säga att Guldlock blev glad. 

...inte blev hon gladare när Mini körde spring, ta sats och hoppa på storasyster i hennes säng heller.

Så jag tog Mini under ena armen å marmeladen i andra och gick upp igen för att fixa den där frukosten som Mini hade försökt fixa själv...

...frukosten fortlöpte sen utan hinder och Zoombie mamman vaknade till efter två koppar kaffe. Tog med sina juveler in till vardagsrummet där vi satte oss tillrätta i soffan för att kolla på julkalendern tillsammans när Mini tyckte Guldlocks varma choklad stod i vägen på bordet och hällde den över sin syster så att jag fick två väldigt arga barn här hemma. Guldlock arg som ett bi för att hon tvingades byta kläder och Mini arg som ett bi för att Guldlock blev arg och jag sa till henne. 

What to do? Well jag hämtade en kopp kaffe till och slog mig ner i soffan igen med hopp om att kunna se julkalendern med mina älskade ungar. Jag kom lagom för att se Mini drämma TV kontrollen i huvudet på Guldlock. Så sprutade tårarna på Guldlock och även på Mini efter att jag hade sagt ajabaja dig och i ren sympati för att Guldlock var ledsen och hade ont. Dock fick Guldlock en hel hög pussar och kramar av Mini sen så det är nog glömt nu.

 

Hoppas jag!

 

Det ska bli så skönt att lämna det här kaoset imorgon och fara till Mamsen med familj för årets viktigaste tradition. Det årliga julbordet med Mamma, hennes göbbe och mina syskon med familjer. Eller ja, det är ju bara jag och syster J som har familjer, eller hon har en sambo men det räknas väl, eller? Hur som helst så ska det bli så skönt, så roligt och mysigt och jag har nog aldrig längtat så mycket efter att åka hem till Mamsen som jag gör idag. Det ska bli så skönt att komma hemifrån en helg och bara få vara. Att få den där sista julstämningen som är så välbehövlig så här när dagarna är korta och nätterna långa. Åh vad jag längtar!

 

I väntan på att åka imorgon så bjuder jag på några av julkorten på Guldlock som jag tog i Måndags och inte tror att jag har visat er.

 

Ha en underbar dag alla fina!

 

//Cecilia

Så rörd!

Idag när jag hämtade in posten blev jag så rörd och glad att jag nästan började gråta. Inte en enda räkning men ett brev som jag inte väntat mig låg i brevlådan. Tejpen avslöjade dock det super hemliga brevets avsändare. 

Therese från The Buppa Brand. Ingen stor grej men så oväntad, så generös och väldigt snällt brev var det. Två par vantar till Mini från favorit märket Molo. Varför jag fick det, det får ni fråga henne för jag vet inte. 

Men det jag vet är att Therese är en oerhört generös, snäll och mån om andra människa. Hon brinner för välgörenhet av olika slag. Utöver sitt eget företag som är The Buppa Brand - färgglada produkter åt färgsprakande barn så är hon bla. volontär på Ronald McDonalds hus i Lund där hon inte bara bakar med barnen utan även är väldigt mån om att föräldrarna får sin tid för avslappning. Nu i Måndags ordnade hon dit frisör, massör och annat folk och lät föräldrarna få en stund för sig själva där de blev ompysslade. Någon som verkligen behövs när man bor på sjukhus med det värdefullaste man har - sitt barn. Hon har även skänkt åkpåsar och dynor dit för att de ska slippa slita av klädseln på vagnarna och tvätta dem när barnen använt dem mellan Ronald McDonals huset och sjukhuset. Det är kanske en droppe i havet eller något var och varannan människa gör men det känns så äkta, så geniuint att jag blir rörd varje gång jag ser vad hon drar ihop.

Hon är en grym förebild. En sådan förebild som man vill att ens barn ska ha. En sån förebild man själv vill vara.

Det var en stor ära för mig när hon frågade om jag ville gästblogga hos henne, ett inlägg som publicerades för ett par veckor sedan. Något som skulle inspirera och vara jag. Det var en stor ära och jag hoppas att jag förvaltade den väl. 

För mig förknippas The Buppa Brand för alltid med välgörenhet, tack vare Therese och jag kan lova er alla att jag hellre köper en barnprodukt för det dubbla priset hos The Buppa Brand än någon annanstans för jag vet att de är gjorda med kärlek och på ett schysst sätt plus att de ger något tillbaka till alla de som behöver det. 

Du är grym Therese och jag är oerhört tacksam över att ha lärt känna dig (känner vi varandra!??), du gjorde min dag idag! Tack för att Du är Du! Tack för det oväntade, super fina brevet! Tusen Tack!

//Cecilia

Stopp, stopp, stopp!

Nu går det lite för fort här!! 6 December, redan?! Seriöst, det ÄR galet!

Nog för att Tomten är klar med sitt arbete här hemma men resten då? Ja, alltså julmaten, å julgodiset å allt annat? Jag har inte tid med det här - speciellt inte när vädergudarna har bestämt att det ska snöa oavbrutet i en evighet så vi har en halv meter snö över allt och måste skotta en gång i timmen för att vara säkra på att komma ut. Då har jag inte tid med sånt!

I helgen ska vi dessutom ta vårt pick och pack och åka hem till Mamsen. Det är dags för det årliga julbordet som hon bjuder mig och mina syskon med familjer på (tack Mamma!!). Det ska bli extra mysigt i år faktiskt. Extra mysigt eftersom världen har slagit runt för vår familj i år och det nu är tid för oss att bara få vara. Att bara få njuta lite av att inte tänka på allt, att bara få vara tillsammans. 

Så kanske kan jag stoppa tiden lite i helgen och sen njuta resten av December ut, vad tror ni om det?

//Cecilia

Undrar...

...om man ska försöka bli kompis med symaskinen. Vi är och har ju alltid varit bittra fiender. Har jag tänkt göra något om så bara fålla upp en gardin så har fru symaskin strejkat, trasslat tråd och förstört mer än hjälpt mig.

Men nu känner jag inspirationen flöda (ha, ha vilken klyscha). Vi får se om jag törs mig på en kamp med fru symaskin eller inte...

//Cecilia

Julkort

Äntligen har jag fått tummen ur och börjat ta julkort på kidsen, bättre sent än aldrig eller vad är det man säger?

Idag fotade jag Mini medan de andra var i skolan. Lättast så då hon är tveklöst den minst samarbetsvilliga ettåring just nu. Allt var roligare än att bli fotad av Mamma tror jag hon tyckte. I alla fall var det roligare att riva kulisserna, äta rekvisitan även om den till viss del bestod av julgransbelysning. Det var tom roligare att mata rekvisitan med pepparkakor än att samarbeta lite med sin Mamma. Men skam den som ger sig, av drygt 240 bilder blev 18 något att ha. 18 bilder jag kan stå för och som jag anser duger. Det är ju i alla fall bättre än inga...;)

På måndag ska jag ta julkorten på Guldlock och sen kommer en kompis för att få sina söner och sin hund fotograferad av mig. Hon vill dock ha lite mer annorlunda julkort så jag måste söka lite inspiration under helgen så de blir så jag kan stå för dem.

Korten på Guldlock är jag inte det minsta oroliga över - jag vet precis hur jag vill ha dem men å andra sidan vet jag ju inte säkert att hon är helt med på mina noter och då kan det bli absolut inga foton som jag kan stå för på henne för då komme rhon göra allt för att göra tvärtemot vad jag säger och vill. Jag känner den bruttan allt för väl, det ska ni veta. Jag kan lova er att jag har en triljon foton på henne där hon bara lipar eller vänt sig om - allt för att få som hon vill. Men när hon samarbetar eller rättare sagt när vi samarbetar då får vi oftast de absolut vackraste bilderna på henne. Men tyvärr är vi lika envisa båda två så jag tror jag får ladda med mutor. Det lär dock inte räcka med en eller ett par pepparkakor för att muta den bruden...

Bjuder på ett par av bilderna från dagens fotografering av Mini så här strax innan första advent. Enjoy!

//Cecilia

Av allt..

...man kan störa sig på. Eller välja att tycka mindre bra om är nog det här det jag stör mig allra mest på hemma hos mig själv - Why lixom?!

Julkort!

Åh, jag vill, jag vill, jag vill! Ta julkort på barnen nu, nu, nu! Inte sen eller senare utan NU har ju massor av inspiration nu! Precis nu!

Bara ett litet, eller kanske fyra små problem, har bara ett av barnen hemma och det sover.....

...vad gör man då liksom? Någon som har ett par tre barn att låna ut till mig, eller hundar, katter you name it, vad som helst bara jag får fota mina julkort...;)

 

//Cecilia

Träning.

Idag var Guldlock till ridhuset för lektion med ponnyn hon lånar och det gick riktigt bra.

Tror det är en trött tjej som kommer hem från stallet. Jag och Mini fick smita lite tidigare för att inte Mini skulle skrämma hästarna med sitt trötthetsvrål - nu sitter jag och väntar på att hon ska somna och på att han den där och Guldlock ska komma hem från stallet.Det tar nog en dryg timme till för det ska lastas, borstas, fodras och mockas innan de kan lämna stallet. Tror inte Guldlock klagar dock...:)

Min stora duktig prutt!

//Cecilia

Studiedag med storslagna planer!

Kidsen har studiedag idag så jag tänkte att jag skulle passa på att ta lite nya syskonkort men framförallt julkort.

Tyvärr är min inspiration som bortblåst och kidsens humör på villovägar så jag tror vi tar det en annan dag...

...eller nått...

//Cecilia

Det tråkigaste...

Det absolut tråkigaste med att bo på landet, på en liten ort med typ inga och bara en pizzeria och ICA, vet ni vad det är?!

Att det aldrig är några i lekparken!!

Vi går dit varje dag och inte en endaste

gång har någon varit där. Inga mammor, inga pappor men framförallt inga barn!

Varför allt folk? Var är de?!

Jag tycker verkligen det är skit tråkigt, ja dels för att det typ bara finns en lekpark och den är rätt tråkig men den duger men framförallt då jag är hit flyttad och de andra barnen är så stora att man inte träffar föräldrar till deras kompisar eller syskon till dem i Minis ålder. Det suger lite måste jag säga för när vi bodde i Västerås var det ett så bra ställe att träffa nya mammor och kompisar på. Nu blir det lite ensamt ibland.

Men, men inte mycket att göra åt, vi fortsätter gå till lekparken och vem vem en vacker dag någon mer är där...

//Cecilia

Idag är ingen vanlig dag...

Sommaren 2011

...för idag så är det brorsan Mys födelsedag! Hipp, hipp, hurra på din dag! Jag hoppas innerligt att du idag på din 17:e födelsedag får både tårta, paket och sång av både Mamsen, hennes göbbe, syster mys och alla andra släktingar som är hos dig. Jag hoppas också att vår present har kommit fram och att du får användning för den på ett eller annat sätt..:)

 

Tänk att det redan är 17 år sedan jag gick till skolan med bara en lillasyster och kom hem som nybliven storasyster till en lillebror. Jag minns det som om det vore igår.

 

Du va så söt å snäll så du förstår inte.

 

Brorsan Mys & Guldlock -12

Det är du fortfarande. Ja, kanske inte så där bebisgullig med söta små fötter som man bara vill äta upp - dina 17 års fötter vill jag nog faktiskt inte ens pussa på och tur är väl det för hur konstigt hade det inte varit? Men så genom snäll att det är galet åt det och i mina ögon sen vackraste lillebror man kan ha!

 

Vet du vad det bästa med dig var när du var liten? Det var att du alltid somnade i mitt knä vart vi än var eller vad vi än gjorde, jag minns en jul, det måste ha varit din första så du var drygt en månad gammal och vi firade den hos din Farmor & Farfar. Du ville absolut inte sova så skulle jag hålla dig en liten stund för att Mamsen och hennes göbbe väl va tvunga att äta eller nått och du somnade direkt. Det var en vana du hade trogen tills att du blev ganska stor. Det var en väldigt mysig vana.

 

Jag minns också när du var tre år tror jag och hade varit med mig i stallet och ridit. Du hade ridit på Bella och tyckte det var riktigt skoj. På vägen hem stannar du tvärt och säger "Men, vi glömde ju..." Jag frågade vad vi glömde och du svarade. "Hästen, vi glömde ju Bella!" å så vände du om och började traska tillbaka mot stallet. Sötnöt! Du hade så många förslag på sätt din pappa skulle ordna så att Bella hade kunnat bo hemma hos oss så det var nog nästan så att han började bygga ett stall på vår radhustomt...;)

 

Maj 2012

Ibland är livet tufft, det har du fått erfara. Jag vill att du ska veta att jag finns alltid här för dig och även om du inte kommer och kryper upp i mitt knä och somnar längre (vilket ju även det skulle verka lite konstigt om du gjort) och vi ibland tycker väldigt olika. Till och med så olika att du förmodligen önskar mig till månen i stundens hetta så är jag aldrig längre bort än ett telefonsamtal. Aldrig. Du kan nå mig dygnet runt året om på mitt nummer, jag vill att du ska veta det och att du ska veta att du alltid är välkommen hem till mig för jag älskar dig. Älskar dig till månen och tillbaka och önskar så att du verkligen förstår det.

 

Ta nu en tårtbit för mig med och hälsa alla som kommer för att fira dig så ska jag slå dig en signal lite senare och till dess, många grattis till Dig på Din dag!

 

//Cecilia